Vaknar i Uppsala bland färgstarka kvinnor. Var är männen?

Även the sleepless coach sover ibland. När jag väl vaknar, hoppar jag sällan ur sängen och börjar prata. Yogamattan behöver ingen verbal hälsningsfras, som tur är.  Just idag blev det ett annat upplägg: jag satte mig på cykeln vid 6.30 och rullade ner hela vägen till Uppsala Konsert och Kongress för att mingla vid frukostbordet på månadens Vakna Uppsala. Hur skulle det gå att mingla när de enda ljuden jag kunde producera så här dags var de som inte krävde att jag öppnade mun?

Det gick bättre än bra faktiskt! Jag hade tur att hamna vid bordet näst intill en ung kvinna från QA Communication. Min granne offrade sin frukostfralla och ställde generöst upp som bollplank för min affärsidé. Det var lite svårare att hålla sig vaken när programmet satte igång och män började avlösa varandra på scenen. Inget fel på dem, men de var lite för färglösa för min smak. Hade det inte varit för deras titlar på den gigantiska skärmen och att de blev bjudna till scensoffan, hade jag kanske inte ens lagt märke till dem bland alla andra deltagare. Det blev en annan pjäs när kvinnorna kom in i spelet: Paula Ternström från 1,6 och 2,6 miljonerklubben, Ingrid Hovstadius från Friskis och Svettis och sist men inte minst Virginie Delporte, Connect Uppsalas nya VD (på bilden till vänster). Alla de hade något extra med sig, något som gjorde att jag ville se och lyssna på dem, även tidigt på morgonen, och som fick en varm känsla sprida sig från magen till resten av kroppen.  Kanske berodde det på deras stil, charm, personliga framtoning, något som man kunde fastna med blicken på (hårfärg, ett stort halsband), ett varmt leende, roliga skämt?

Men varför framstod då män på scenen som färglösa och tråkiga, funderade jag på vägen hem. Min förklaring till fenomenet den-gråa-affärsmannen-från-Sverige är att männen är bortskämda från början. Eftersom det är fortfarande så att de flesta finansiella resurser i samhället hanteras av män och män oftast konkurrerar med andra män, kan det vara att för att lyckas nå till toppen behöver kvinnor något extra? Jag kallar det karisma. Om min förklaring stämmer, om även bara till en liten del, är det tråkigt både för publiken, som måste stå ut med det gråa när de längtar efter lite färg på tillvaron efter den långa vintern, och för männen själva som inte får motivationen att lära känna sina mer färgglada sidor.

Dock finns det hopp för oss som gillar andra färger än grå: med karismatiska kvinnor kan även männen inspireras att bjuda på sig själva. Här menar jag inte försäljarcharmen, som är ganska opersonlig även när man berättar om något personligt, utan den autentiska framtoningen av personen som har en viss funktion (VD/marknadschef/etc) och inte tvärtom.

Var ska en man hämta inspirationen om han inte besitter Kristofer Lundströms härliga ögonbryn eller brittiska engelska? Ett sätt är att gå på en av Bob Hanssons föreläsningar och göra anteckningar i smyg. Vad har han som gör att en del som inte ens gillar hans dikter går på hans föreläsningar ändå (guess who)? Du behöver inte vara 8 Bobbar på skalan 1 till 9, utan det kan räcka med en stark 3:a för att lämna ett personligt intryck (alltså intrycket inte bara hos en annan person men intrycket av dig som en person). God is in the details, som de säger. Och ett öppet leende och kläder med personlig prägel har vi ju alla råd med, eller hur?

Om konsten att skapa tillsammans

Hur vårdar vi våra relationer? För en del förefaller det som en självklar grej att relationerna ska vårdas medan andra kanske tycker det låter konstigt: ska inte relationerna bara vara? Ja, kanske skulle de kunna vara om de vore gjorda av något fast material. Men inte ens en sten är så fast som det kan verka för ögat eller som den känns under fötterna. Relationer är levande organismer/system och behöver näring och omtanke, oavsett om vi tycker vi har gröna händer eller ej. Om du vill glida genom livet utan att behöva kavla upp ärmarna och smutsa ner händerna, förbered dig för att ha relationer som vissnar, slits och torkar ut.

En av de saker som jag uppskattar i mina relationer är att ha kul tillsammans. Visst kan det vara givande att gå på bio eller konsert tillsammans med en vän eller med min älskade men vill jag verkligen ha kul, handlar det om att skapa tillsammans, inte konsumera det som andra skapat. Det handlar om att gå utanför sin trygghetszon (kanske inte är så klokt att göra på första dejten) och inte spela efter andras regler, utan skapa egna.

Förutsättningen är att båda har en lekfull inställning till det och inte ser det som en tävling med sig själv eller andra, som bevis på något. Det kan vara allt från att göra pannkakor på söndagmorgon (Supersonic pancakes är något vi gillar att göra) till att baka bröd eller spela badminton. För mig handlar den romantiska upplevelsen om känslan av samspel och nyfikenhet. Genom det förutsättningslösa skapandet lär jag känna mig själv och den andra personen. Vad det är man skapar är en sekundär fråga.

Feel the red! (Den tunga julklappen)

Äntligen kan jag hålla C. G. Jungs ”Röda boken” i händerna! Det enda sättet att komma nära den visade sig vara antingen genom att köpa den eller, som i mitt fall, att få det som present (i julklapp). Alla sätt är bra men det vore ännu bättre om universitetsbiblioteket kunde erbjuda studenterna och alla nyfikna möjlighet att uppleva boken utan att behöva lägga ut över en tusenlapp.

Boken är förbaskat stor och tar över skrivbordet direkt så det gäller att ge den den plats den behöver och ta tid att utforska denna skattekista. Juvelerna är många: Jungs fint utförda skriverier på tyska, målningar av mandalas, drömmar, symboler…

I Den röda boken utforskar Jung kopplingen mellan sin inre värld och mänskligheten, mellan levande och döda; försöker bättre förstå sig själv, utveckla och integrera de olika delarna av sin personlighet. Vilken frossa för dem som är intresserade av psykologin och allt som Jungs arbete kan erbjuda oss på våra livsresor! Nu är det bara en brasa som saknas, annars kan jag se många mysiga stunder i bokens sällskap.

Plötsligt påminns jag om min egna röda bok – den handbundna anteckningsboken i röd läder som innehåller mina försök att komma närmare mig själv genom att utforska drömmar, symboler och språk. Nog är det dags att plocka fram den från hyllan…

Resurser:

Vill du veta mer om ”The Red Book”? Lyssna på Doctor Daves intervju med Nancy Furlotti (på engelska).

NVC och möjlighet att på-verka (läs: manipulera)

Både jag och mitt alterego  Polemia är förespråkare för rak och genuin kommunikation men båda två brottas med att se NVC som den bästa modellen för det. När jag läser Liv Larssons bok ”Skapa möten & kontakt via medling: Att agera tredje part med Nonviolent Communication”, inser jag att NVC kan även användas för att skapa eller framhäva separationen istället för genuint samarbete och slås av en del motsägelser. Jag tycker därför att modellen i all sin enkelhet kan leda till en del missförstånd (inte bara mellan parterna men även inom oss själva) och användas som ett sätt att fly från de stora frågorna vi ska ställa till oss själva om personen saknar insikten om vad egentligen styr henne. Hur kommer det sig?

I  ”Statistiskt språk eller processpråk” ges två exempel på hur vi kan uttrycka våra önskningar i situationen när våra viljor krockar med andras: den ena parten vill städa (A) medan den andra vill ligga i soffan (B). Så här kan dialogen gå (den färgmarkerade textbiten är tagen ur boken):

”Du är lat och oansvarig”.

”Men jag vilar ju bara”.

”Ja men du får ju ta ditt ansvar och hjälpa till du med.”

”Jag är ju fri att vila om jag vill”.

Det är lätt att våra tolkningar och analyser blir självuppfyllande profetior om vi kommunicerar dem med någon vi vill påverka. Med hjälp av NVC kanske väljer vi att uttrycka oss så här om vi framförallt vill ha kontakt men också vill använda vår möjlighet att påverka.

”När jag ser att du ligger på soffan och resten av familjen städar blir jag rätt frustrerad. Jag vill att vi alla hjälps åt och undrar hur det kommer sig att du ligger där?

”Jag är bara så oerhört trött. Har inte sovit ordentligt på hela veckan.”

”Jag förstår att du är trött. Samtidigt vill jag också ha hjälp så jag undrar om du vill ta på dig att städa köket innan klockan sex eftersom vi får gäster vid åtta”?

(Larsson, Liv (2008) ”Skapa möten & kontakt genom medling. Att agera tredje part med Nonviolent Communication”, s. 80)

Min första reaktion när jag läste exemplet var empatin till B, ”Spring, människa! Gästerna kommer inte förrän halvåtta, du hinner att lämna landet innan midnatts mörker och din partners vilja slukar dig!”

Jag har flera frågor runt situationen och det sätt den NVC-pålästa parten valde att kommunicera på i andra delen av exemplet.

Kan vi utläsa från As respons att hon verkligen fick kontakt med B?

Bs kommunicerar att hon är ”oerhört trött” och ”inte sovit ordentligt på hela veckan”. As respons på detta är ”jag förstår”. I ett av  tidigare kapitlen tar författaren upp nackdelarna med att säga eller att någon annan säger till oss ”förlåt” utan att vi/de egentligen menar det. Här ifrågasätter jag starkt att A verkligen menar det när hon säger ”jag förstår”. För mig låter det mer som A säger ”jag förstår” och menar ”Jag hör vad du säger (men struntar i det eftersom gästerna kommer vid halvåtta och städas ska det göras så upp med dig!)” Varför köper jag inte As ”förståelse” ? Därför att det sätt hon svarar på Bs förklaring tar ingen hänsyn till det B har sagt. Vart tog biten om att försöka förstå den andras behov vägen? Ska processen med hjälp av processpråk styras åt det håll vi vill bara vi inleder det med ”Jag förstår” eller ”Jag hör vad du säger?”

Ordet ”påverka” i detta fall ser jag som en omskrivning för ”manipulera”. På-verka. A är verkligen på B och verkar för att B skulle göra som A vill avsett Bs egna vilja och omständigheterna. Jag tvivlar på att den slags kommunikationen är en bra grund för en långvarig relation mellan jämlika. A må höra Bs ord men inte lyssna på innebörden och på Bs behov och därför kan inte heller förstå. Den A verkar ha fått kontakt med är rösten i hennes huvud som påminner”Gästerna kommer halvåtta! Gästerna kommer halvåtta”!

”Högre belöning leder till ökad prestation.” Eller?

PÅ TAL OM huruvida högre bonusar leder till högre motivation och därmed till ökad effektivitet och bättre prestation pekar en rad studier på att vi kanske antar för mycket. När det gäller mera mekaniska aktiviteter verkar sambandet mellan högre belöning och ökad prestation existera men så är det inte fallet när det gäller uppdrag som involverar kreativitet. Inte för att människor inte vill öka sin prestation i sådana fall utan för att de inte riktigt kan. Vi kan inte kontrollera vår hjärna på samma sätt som vi kan kontrollera våra muskler, tycks Dan Arielys forskning säga. Tänk själva: jag kanske kan hoppa högre eller springer samma strecka snabbare om jag får en belöning men kan jag inom bestämda tidsramar bli roligare (och behålla den nivån)? Nja…

Vem vet, om ett par decennier kan vi kanske lära oss även det: bli mera kreativa och roliga genom målinriktad träning.

Resources:

Interview with Dan Ariely on Shrinkrap radio podcast

Dan Ariely’s talk at TED

Om ondskan

Igår såg jag Michael Hanekes film ”Det vita bandet” (Das Weisse Band) om de otäcka händelser som skedde i en nordtysk by strax före första världskriget. Hur kunde någon av sina egna begå de horribla handlingarna? Gränsen mellan godhet och ondskan är obehagligt suddig i filmen.

I säsongens sista avsnitt av Babel reflekterade skribent och etikforskare Ann Heberlein om förklaringar bakom ondskan. Ann har nyligen kommit ut med En liten bok om ondska där hon tog upp de svåra frågorna om ondskan som till exempel Vad driver oss människor till de mest horribla handlingar? Hon menar att ondskan inte alls är obegriplig och har sitt ursprung i ojämlikhet och utsatthet.

Jag gillade med Ann Heberleins uttlägg var att hon inte accepterade det rådande i samhället antagande att det är individen själv som är ond och bär ansvaret för sina onda handlingar. Vi kan väl inte göra något åt det förutom att ta avstånd och fördöma.  Det jag är förvånad över är att redan tidigt i intervjun börjar Ann och Daniel prata om…. just ja,  onda människor. Men var det inte det Ann var skeptisk mot från början? ”Finns det onda människor?”, frågar programledaren. ”Ytters, ytterst få”, svarar Ann H något tvekande. ”Det finns ett litet antal människor som skulle kunna betecknas som onda”. Ja, för att i fallet Fritzl kan de olika teorierna inte förklara hans ”icke-mänskliga” beteende (dålig uppväxt eller vad man nu tittar på). Ett mycket märkligt tänkande från en intelligent och tänkande person, Ann Heberlein: kan vi inte förklara det med hjälp av de existerande teorierna, då är han väl en ond människa ändå.

Om svenskens sätt att pruta

Jag inleder min karriär som bloggare och skapar direkt en ny kategori på Irishas blogg som jag vill kalla för Aja Baja. (Se det som motsvarighet till Stephen Colbets ”Wag of my finger”). Min första Aja Baja riktas mot … svenskens sätt att pruta vid försäljningen på nätet.

Förra vecka skulle jag sälja min favorit möbel – Fatboy Original sittsäck- på Blocket, skrev annonsen och snart började få mail feller SMS från olika människor med i princip samma  innehåll, ”Kan hämta den på fredag för 650:- .” Priset var satt till 900:- (under halvapriset jämfört med vad de skulle betala i butiken). Min Fatboyär i kanonform och knappt använd. När jag svarade något irriterat att de kunde köpa en kopia för de pengarna medan jag sålde original blev svaret, ”Man man kan ju alltid försöka”. Och en som allting skulle vara lugnt nu.

Vad är problemet, undrar du?

Struktur och frihet (2): idag FÅR JAG…

Så fort någonting tas för givet slutar vi se det roliga i det. Jag har betalat för min yogakurs och bokat in tiderna och jag tar för givet att jag kan göra yoga. Precis som jag tar för givet allt från rinnande vatten i min lägenhet till att mitt hjärta fortsätter slå även idag (vilket är en mirakel när jag tänker på det).

Vad händer om jag skiftar perspektivet och byter ut jag-ska-göra-tänk mot jag-får-göra? När jag först hörde det från en annan person satte jag mig ner och skrev en lista (älskar listor!) över de saker jag fick göra den dagen: jag fick faktiskt söka jobb, fick ringa några samtal och prata med medmänniskor som hade som jobb att hjälpa mig, fick gå ut med skräp, ta en cykeltur till skogen och även jogga där … Jag skulle göra så mycket och plötsligt kände jag tacksamheten strömma genom mig fast ingen av de sakerna verkade vara särskilt spännande från början. Det magiska är att jag inte behövde sitta och krysta tacksamhet ur mig utan så fort jag började skriva eller säga JAG FÅR, kom tacksamheten av sig själv som en känsla av värme och behag i kroppen. Va? Det här är ju farligt. Jag kan ju faktiskt vilja gå ut med skräpet eller skriva en jobbansökan som det vore en stor gåva.

En annan sak: när jag säger JAG FÅR göra något, lägger jag märke inte bara till själva aktiviteten utan även till andra resurser jag har som tillåter mig att utöva den och även till själva upplevelsen. Och det är väl upplevelsen vi är ute efter vad än vi gör eller skaffar oss, eller hur? Till exempel, när jag får göra yoga inser jag snabbt att jag får möjlighet en timme eller mera fritid att sköta min kropp/själ tillsammans med andra kursdeltagare och en erfaren lärare (jag känner många människor runt om i världen som inte har den möjligheten), jag får använda min fantastiska ekologiska och färgglada yogamatta. (Jag tänkte faktiskt inte så om min yogamatta sedan jag köpt den.) You get the picture.

Framför allt får jag uppleva att kroppen och sinnet möts i denna meditativa dans och känna energin cirkulera fritt i kroppen. Jag får uppleva kroppslig och själslig extas, känna mig levande på cellnivån!  Ja, bara jag börjar minnas det kommer motivationen tillbaka.

Det funkar lika bra för när jag ska göra något mindre spännande som jag inte ser fram emot. Jag får göra det!

Pröva det du med. Först gör en lista över de saker du behöver göra idag. Stanna och känn efter: hur känns det i kroppen när du skriver ner dem? Börjar hjärtat slå fortare redan nu? Känner du några spänningar i kroppen? Var?

Vänd på bladet och skriv ner samma saker men byt ut behöver eller ska mot får. Stanna och känn efter: hur känns det i kroppen nu? Känner du plötsligt mer energi

Vad är det du får göra idag?

Bonus: läs Rick Hanson’s korta artikel 7 Factors of Joy om hur vi kan kompensera för vår hjärnans naturliga benägenhet att fastna på de negativa erfarenheterna och får mera glädje av varje ögonblick.

Struktur och frihet (1): varifrån kommer motståndet?

Under de senaste månaderna kom jag fram till en intressant upptäckt som till en början gjorde mig lite konfunderad: så fort jag bokade in mig på en kurs under bestämda tider i veckan eller någon träff med andra som delade passion för samma sak, kände jag motståndet. Det handlade som sagt om saker jag visste jag gillade göra och därför verkade fullständigt orimligt. Men dagen innan jag skulle på min yogaklass kände jag en obehaglig pirrande i magen som jag kunde lätt identifiera som varför skulle . Skulle jag trivas mer med att improvisera och gå under drop-in tider istället? Dels var det väldigt svårt pga dåvarande arbetssituation, dels visste jag att då skulle jag troligtvis inte gå alls. Jag visste att jag behövde struktur för att kunna hinna med allt spännande jag ville göra. Oftast släppte jag kroppen dit jag skulle, med stor ovilja och hoppades att talspråket vi har i ryska – ”Aptiten kommer under själva måltiden” – stämde också för mig vilket det oftast gjorde. Men nästa gång upprepades historia.

Till slut blev jag nyfiken på mitt motstånd. Det var ungefär som om jag skulle boka äta min favoritglass under en bestämd tid i sällskap med andra glada glassnjutare och sedan inte vilja gå dit. Hallå! Då pratar vi allvar! Efter en hel del grubblande och iakttagande kom jag fram till flera slutsatser som jag hoppades kunde hjälpa mig .

Måsten är mycket avtändande. Så fort jag börjar se yoga som ett pass (koncept) förvandlas det till ännu ett åtagande som jag ska fullfölja.

Struktur => Trygghet => Tråkighet

Ja, och det gäller tydligen inte bara sex. Som en liten bonus: Har du läst Mating in Captivity av Esther Perel? Om du inte har tid för det, lyssna på intervju med henne om denna bok här eller läs den här.

En av frågorna Esther Perel försökte svara på i boken var

Kan vi attraheras av det vi redan har?

Om du titta på ditt liv och dina relationer, vad blir ditt svar?

Så vad göra när jag vet att yoga är något jag vill göra men lyckas förtränga det just när jag vet att jag är på väg att göra det och ser det istället som ett av måsten? I nästa inlägg skriver jag om de knep som fungerar för mig.

Vad sägs om ett håll i näsan?

Efter att ha läst Isabel Losadas bok, plockade jag fram min vill-göra-innan-jag-dör lista och började gå genom den. Den behövde uppdateras! Medan jag höll på att gå in i fantasivärld , hade mitt alter ego fått en idé och tog oss båda till en piercing salong. Hon ville absolut få den vänstra näsvingen piercad innan vi skulle börja förverkliga våra drömmar och sätta igång med att rädda världen. ”Det är väl en bra markering på ett nytt liv, eller hur? Jag blir så fin fin med den och det ska ju också ge något åt andra att titta på och beundra.” Att det gjorde ont så tårarna rann ur ögonen, kostade pengar och såret behöver nu skötas i flera veckor för att undvika infektion, att jag kan faktiskt se en bit metall sticka ut på insidan näsan när jag lyfter huvudet upp något, det struntar hon väl i.

Men å andra sidan behövde vi börja någonstans, eller hur? Jag insåg snart att medan jag höll på att tänka för mycket kring det, kunde hon ta över helt så vi slöt ett avtal: vi får turas om helt enkelt. Det spelar ingen roll hur stort eller litet saken är och den andra får göra sitt bästa för att inte sabotera den.

Jag skrev ner frågan ”Om du inte skulle misslyckas, vad skulle du göra?” och några svar som dök upp i huvudet. En av svaren var ”Göra konst som skulle beröra människor”. Eftersom det var min tur, satte jag igång direkt. Jag plockade fram ett tiotal skivor jag lånade av en vän dagen innan, öppnade fönstret och spenderade resten av dagen i min improviserade ateljé lekande med en design för flera collage/målningar som jag hade tänkt på i månader.  Hållet i min proboscis glömdes helt och hållet. Mitt alter ego var uttråkad och somnade direkt.

”Ikväll”, underrättade mitt alter ego mig imorse, ”ska jag på polyfika”. Träffa människor som inte köper monogami-konceptet. ”Det gör väl inte du heller, om du ska vara uppriktig?”, ställde hon mig mot väggen. ”Mingla, skaffa flera vänner eller även vad det nu för tiden heter?…” Ja, vart ska detta leda?