Om nästa Cuddle Party i Uppsala

… läs här!

Konsten att slå rot i marken

Vet inte hur det är för er, men jag märker hur energinivån sjunker så fort jag befinner mig i en folkmassa, speciellt så här dags, när folk är ute och julhandlar. Ändå ska vi behöva mer än överleva – vi måste kunna ha tillräckligt med energi för att klara resten av dagen. Hur kan man rädda sin energi?

Min första rent intuitiva lösning var att undvika både folkmassor och enstaka människor som verkade dra energin från mig men den visade sig inte vara speciellt hållbart. Ibland gillar jag faktiskt att befinna mig bland människor, ströva omkring, observera…  Men hur kan man förbi öppen mot omvärlden utan att absorbera negativitet? En enkel centrerande meditation kan vara ett kraftfullt verktyg och tillåter mig behålla energi och sitta tryggt i mitt energifält som i en kokong mitt i kaoset. Den fungerar utmärkt när man har en oroskänsla eller nervositet eller när man befinner sig i en folkmassa och känner att energin håller på att spillas ut. För mig handlar det om en överlevnad – har jag väldigt låg energi nivå, försvinner livsglädjen, jag kan inte längre delta i livet utan bara observerar.

Speedcoachade på hälsomässan

Förra söndag var med på hälsomässan i Älvsjö med Let’s Coach montern och fick speedcoacha de som ville (ca 15 min). Det var verkligen kul, även om tiden var knapp, att se hur människor plötsligt kunde se kopplingen mellan avsikt och handlingen och hur mycket berodde på de själva. Ibland det enda som behövdes och som aktiverade hjärnans lösningssystem var att byta en stängd fråga ”Kan jag…?” till en öppen ”Hur jag jag göra för att…?”.

Om du hade kvar bara en stund att leva…

Hur mycket är detta ögonblick värt för dig? För att kunna sätta värde på något, brukar vi jämföra det med något annat på samma skala. Att ta ett steg ur flygplanet in i det tomma intet med en fallskärm på ryggen skulle jag uppleva som mer spännande än morgonstunden i köket framför spisen när jag väntar på att espressot blir klart. Jag värdesätter den ena stunden i relation till den andra efter hur jag upplever dem. Vi gör det hela tiden och som tur är har vi också minne till vår hjälp. Det kan vara praktiskt att minnas att fallskärmshoppet var kul men jag kanske skulle låta bli att göra det igen (alltså det mer normala tillståndet är för mig mera värt än adrenalinkicken). Eftersom vi är tvungna att ta beslut och sätta etiketter på våra upplevelser och erfarenheter i princip hela tiden, kan det vara lätt att blanda ihop deras relativa och absoluta värde. Jag kan uppleva att den ena stunden är mera värt än det andra och börja jaga de upplevelser som är mer attraktiva för mig och förbise de som inte är så spännande.

Allting vi ser och upplever har också ett absolut värde och därmed inte kan jämföras med något annat: varje sak, varje händelse, varje upplevelser är unikt i sig. Jag tror att om vi lär oss att se och uppskatta sakernas absoluta värde istället för deras relativa värde skulle det öppna för helt nya perspektiv i våra liv. Vi skulle bli av med en hel del ångest som kommer just från att vi ständigt jämför allt vi gör eller har med det vi eller andra gjorde eller vill göra. Om jag inser att varje ögonblick har ett värde i sig, inte i relation till något annat inom eller utanför mig, blir även själva ordet ”värde” överflödigt. Hur skulle vi komma ihåg om sakernas absoluta värde då?

För mig fungerar tanken om döden som en väckarklocka. Om du fick veta att om bara ett ögonblick skulle ditt liv avslutas, hur skulle du se på din omgivning under det återstående ögonblicket? Jag vet, det låter lite grymt men bara när det fortfarande finns något att hålla sig fast vid,  så länge vi lever under föreställningen att allting består och vi har all tid i världen att äntligen börja leva livet istället för att jaga det.

Att tänka på döden får mig uppskatta livet mer, se alla de till synes oväsentliga stunder som mitt liv för det mesta består av som mirakel och ger en slags befrielsekänslan. Varje ögonblick blir det första och det sista.

Från Radiolab: Moments av Will Hoffman. Videoklippet firar livet och är inspirerat av David Eaglemans bok Sum.

Cuddle Party och rädslan

Nu finns en sida för  Cuddly Party in Sweden även på FaceBook.  Kallat den för Cuddly Party in Sweden with Irina Almgren eftersom jag ville ge utrymme åt andra att skapa egna sidor.

Min främsta fundering just nu är hur vi kan inspirera blyga människor komma till en av våra worskhops.  Precis som med andra situationer i livet när rädslan kan bli så stor att den hindrar oss från att göra det vi vill (den bestämmer över våra liv!), gäller det att kunna acceptera den obehagliga känslan i magen och göra det ändå, ta steget.

När det gäller själva Cuddle Party kan jag säga att amerikanerna (Reid och Marcia) tänkte väldigt noga på hur man skulle kunna skapa en så trygg och valkommande för alla miljö som möjligt. Sedan beror det så klart mycket på själva personen och hur mycket denne är öppen för att ta till sig möjligheten att hamna utanför sin trygghetszon. Om man tänker göra det – ta ett steg utanför sin trygghetszon – är Cuddle Party ett utmärkt tillfälle att göra det: det skapar tydliga ramar som ändå ger möjlighet att vara precis som man känner för just då. Kanske vill man bara spana för första gången, bygga en uppfattning om vad det är för något, bekanta sig med hur det går till, etc. Det går utmärkt att bara mingla med andra (inget krav på det heller!), eller äta lite frukt, sitta vid sidan och anteckna sina intryck, eller ligga på ryggen med stängda ögon och lyssna på musiken. Ingen är tvungen att göra något om man inte vill det.

När jag skulle hoppa med fallskärm för första gången för över 20 år sedan var jag både rädd och exalterad på samma gång. Jag hade ett val: att ta steget framåt och bokstavligen slänga ut mig i tomma intet eller stanna där jag var och undra resten av mitt liv hur det skulle kännas att uppleva den otroliga känslan av tyngdlösheten. Jag frågade då mig själv vad var viktigare för mig: att känna mig trygg  eller att känna mig levande?  Den frågan tog jag med mig genom åren och den brukar snabbt påminna mig om det som är viktigt och meningsfullt just för mig.

Hur jag började med Cuddle Party

Det är nu allmäntkänt att barnets fysiska och psykiska välmående och även överlevnad är i allra högsta grad beroende av hur mycket kroppslig kontakt det får. Behovet av en beröring försvinner inte hos oss med åren men möjligheterna för att få det någorlunda tillfredsställt minskar dramatiskt. En snabb kram från en vän eller kollega (en sådan där man knappt rör vid varandra) då och då och inget mer. Ofta satt jag på pendeltåget, tittade på mina medresenärer och undrade om någon av dem var lika kramsugen samt om man kunde få värme och beröring utan att behöva gå genom ofta ganska pinsamma stunder morgonen efter.

När jag hörde en intervju med sex- och relationsexpert Reid Mihalko om fenomenet Cuddle Party piggnade jag till, mejlade till Reid och berättade om det lilla landet med långa mörka vintrar och många isolerade människor som förflyttade sig som skuggor utan att se eller höra varandra. Något behövde göras. Trodde väl att Reid och hans kollega Macia Baczynski som tillsammans med Reid satte igång Cuddle Party i USA för några år sedan skulle komma hit och stöka till det lite i hemmet. Istället fick jag ett mejl från företaget som utbildade folk till att organisera och leda Cuddle Party och undrade om jag ville gå utbildnngen hos dem. Det kostade en hel:  först var man tvungen att gå grundutbildningen som Facilitator och bara efter det kunde certifiera sig till Cuddle Party Facilitator.  Nja… Kontentan var: ville jag gå på ett Cuddle Party behövde jag alltså själv starta dem och visst hade jag en del reservationer. Var det verkligen möjligt? Vad skulle folk i Sverige tycka om idén? etc. Jag behövde själv uppleva det, med andra ord.

När jag fick tipset om att Di Ponti skulle hålla Cuddle Party i Köpenhamn, hoppade jag på tåget. Framför allt ville jag se hur individer som inte kände varandra kunde öppna upp så mycket och var nyfiken på min egen reaktion…

Har hittat ett videoklipp som sammanfattar de första fyra åren av Cuddle Party i USA.

Fem sätt att lyfta ditt lidande till nya höjder

Igår morse hade ett ganska destruktivt samtal med en familjemedlem. Samtalet hamnade i fel spår och jag kände hur en del av mig blev mindre och mindre medan knuten i magen blev hårdare och hårdare.  Jag bad att återkomma vid ett annat tillfälle och lade på. Vilken start på dagen! Hade ingen tid att fundera över det som egentligen hände utan skulle vidare till jobbet. Ville jag ta negativiteten med mig in i den nya dagen? Nej, inte riktigt.

Men smaken är som baken. För de som vill utmana sin förmåga att fokusera på det negativa i livet, här kommer en kort video med fem enkla och effektiva strategier.  Eller så är det en underhållande påminnelse om hur det kan gå till när vi väljer att tappa grep om verkligheten och om att det är aldrig för sent att byta spår. Mycket nöje!

Hur vi kan använda energin bakom ilskan (en övning)

Ibland räcker det bara med ett ord för att trigga igång en explosiv reaktion. Vad kan vi göra för att undvika hamna i en ond cirkel gång på gång? Framför allt: hur kan vi göra för att använda energin som finns bakom ilska till något konstruktivt?

Inom de Buddhistiska traditionerna finns det en mängd olika tekniker som fokuserar på arbete med känslor och tankar. Här kommer en mycket användbar övning inspirerad av bl a den vjetnamesiske läraren Thich Nhat Hahn och presenterad av Soto Zen läraren Jundo Cohen. Jundo rekommenderar sina elever världen över att göra den dagligen, speciellt i de situationer där de negativa känslorna är på väg att ta över kontroll över oss.

Jag låter bli att översätta Jundos text eller delar av den till svenska utan tar den i sin helhet på engelska.

Thanks, Jundo!

Samtal om Integral Coaching

Den sista delen av intervjun om Integral Coaching finns just nu på Integral Institute’s hemsida men plockas nog bort snart:

”In the third installation of the Integral Coaching dialogue, Joanne Hunt, Laura Divine, and Ken Wilber discuss the many ways human beings grow and develop in their lives. There are many different aspects of human experience (often referred to as ”multiple intelligences” or ”lines of development”) that all grow at different velocities through different levels of proficiency and sophistication. Without taking these different aspects of psychological maturity into account, many schools of coaching end up working with two-dimensional caricatures of their clients—unable to fully appreciate the knotted elegance of human potential, and therefore unable to locate the very real leverage points of growth and development.”

Så sant!

Du är inte bara vad du äter (1): Förresten, vad äter du?

Du är vad du äter, hörs det från olika håll. Ja och nej. Innan jag ska till ”nej-delen”, hur äter du? Arbetar du med kroppen eller mot den? Transformationer kräver nämligen energi. Tar du energin från kroppen, från cellerna och musklerna gång på gång som ett lån från banken eller ger du den energi som den behöver?

Den goda och hälsosamma maten behöver varken vara dyr, krånglig, tråkig eller dålig för miljö.

Pasta med fårost och soltorkade tomater

Receptet till den snabblagade och goda lunchen kom från boken ”Den vegetariska köket: Den goda gröna maten från hela världen” av Lotta Brinck och Nisse Peterson som jag använder nästan dagligen.

Vilken mat får energi av? Hur ofta äter du den sorters mat? Vad kan du ha mer av när det gäller just maten? Vad skulle du använda den extra energin till?