Det gick bättre än bra faktiskt! Jag hade tur att hamna vid bordet näst intill en ung kvinna från QA Communication. Min granne offrade sin frukostfralla och ställde generöst upp som bollplank för min affärsidé. Det var lite svårare att hålla sig vaken när programmet satte igång och män började avlösa varandra på scenen. Inget fel på dem, men de var lite för färglösa för min smak. Hade det inte varit för deras titlar på den gigantiska skärmen och att de blev bjudna till scensoffan, hade jag kanske inte ens lagt märke till dem bland alla andra deltagare. Det blev en annan pjäs när kvinnorna kom in i spelet: Paula Ternström från 1,6 och 2,6 miljonerklubben, Ingrid Hovstadius från Friskis och Svettis och sist men inte minst Virginie Delporte, Connect Uppsalas nya VD (på bilden till vänster). Alla de hade något extra med sig, något som gjorde att jag ville se och lyssna på dem, även tidigt på morgonen, och som fick en varm känsla sprida sig från magen till resten av kroppen.  Kanske berodde det på deras stil, charm, personliga framtoning, något som man kunde fastna med blicken på (hårfärg, ett stort halsband), ett varmt leende, roliga skämt?

Men varför framstod då män på scenen som färglösa och tråkiga, funderade jag på vägen hem. Min förklaring till fenomenet den-gråa-affärsmannen-från-Sverige är att männen är bortskämda från början. Eftersom det är fortfarande så att de flesta finansiella resurser i samhället hanteras av män och män oftast konkurrerar med andra män, kan det vara att för att lyckas nå till toppen behöver kvinnor något extra? Jag kallar det karisma. Om min förklaring stämmer, om även bara till en liten del, är det tråkigt både för publiken, som måste stå ut med det gråa när de längtar efter lite färg på tillvaron efter den långa vintern, och för männen själva som inte får motivationen att lära känna sina mer färgglada sidor.

Dock finns det hopp för oss som gillar andra färger än grå: med karismatiska kvinnor kan även männen inspireras att bjuda på sig själva. Här menar jag inte försäljarcharmen, som är ganska opersonlig även när man berättar om något personligt, utan den autentiska framtoningen av personen som har en viss funktion (VD/marknadschef/etc) och inte tvärtom.

Var ska en man hämta inspirationen om han inte besitter Kristofer Lundströms härliga ögonbryn eller brittiska engelska? Ett sätt är att gå på en av Bob Hanssons föreläsningar och göra anteckningar i smyg. Vad har han som gör att en del som inte ens gillar hans dikter går på hans föreläsningar ändå (guess who)? Du behöver inte vara 8 Bobbar på skalan 1 till 9, utan det kan räcka med en stark 3:a för att lämna ett personligt intryck (alltså intrycket inte bara hos en annan person men intrycket av dig som en person). God is in the details, som de säger. Och ett öppet leende och kläder med personlig prägel har vi ju alla råd med, eller hur?

En av de saker som jag uppskattar i mina relationer är att ha kul tillsammans. Visst kan det vara givande att gå på bio eller konsert tillsammans med en vän eller med min älskade men vill jag verkligen ha kul, handlar det om att skapa tillsammans, inte konsumera det som andra skapat. Det handlar om att gå utanför sin trygghetszon (kanske inte är så klokt att göra på första dejten) och inte spela efter andras regler, utan skapa egna.

Förutsättningen är att båda har en lekfull inställning till det och inte ser det som en tävling med sig själv eller andra, som bevis på något. Det kan vara allt från att göra pannkakor på söndagmorgon (Supersonic pancakes är något vi gillar att göra) till att baka bröd eller spela badminton. För mig handlar den romantiska upplevelsen om känslan av samspel och nyfikenhet. Genom det förutsättningslösa skapandet lär jag känna mig själv och den andra personen. Vad det är man skapar är en sekundär fråga.

Vad är det som du uppskattar i dina vänskaps/kärleksrelationer? Vad behövs det för att du ska nå dit?  Hur kan du berika den andra personens värld och hur kan hon berika din?

Både jag och min älskade lägger stor vikt vid kreativt självutforskande på individuell nivå. Det gör det lättare att göra något tillsammans med samma nyfikna inställning. Här målar jag/gör kollage på baksidan av bokhyllan Billy medan min älskade sitter och leker med färger vid min sida. Det finns inget rätt eller fel. Vi kan när som helst be om råd eller kommentarer (där föddes också idén om en kurs i creative feedback som jag kunde ge för att hjälpa människor ge konstruktiv feedback till andras konstnärliga uttryck) och skrattar åt våra alster. För att inte tala om det sensuella i att måla utan penseln, direkt med fingrarna eller händerna. 

Vill du ta saker till nästa nivå, varför inte med hela kroppen?  Här kan Yves Kleins ”Antropométries” vara till inspiration.  Allt beror på hur mycket tid och färg du har och storlek på duken, eller vägen du är villig att offra för det.

En annan kreativ dejt vi hade var faktiskt i replokalen, där jag satte mig bakom trumsetet och lärde mig det enklaste trumbeatet. Visst kändes det lite läskigt i början men min älskade hade tålamod att vänta in mig på gitarr när jag tappade rytmen och i några minuter spelade vi tillsammans.

Se till att skapa tid för kul skapande med dina vänner eller älskade, när ni själva står för underhållningen!

Boken är förbaskat stor och tar över skrivbordet direkt så det gäller att ge den den plats den behöver och ta tid att utforska denna skattekista. Juvelerna är många: Jungs fint utförda skriverier på tyska, målningar av mandalas, drömmar, symboler…

I Den röda boken utforskar Jung kopplingen mellan sin inre värld och mänskligheten, mellan levande och döda; försöker bättre förstå sig själv, utveckla och integrera de olika delarna av sin personlighet. Vilken frossa för dem som är intresserade av psykologin och allt som Jungs arbete kan erbjuda oss på våra livsresor! Nu är det bara en brasa som saknas, annars kan jag se många mysiga stunder i bokens sällskap.

Plötsligt påminns jag om min egna röda bok – den handbundna anteckningsboken i röd läder som innehåller mina försök att komma närmare mig själv genom att utforska drömmar, symboler och språk. Nog är det dags att plocka fram den från hyllan…

Resurser:

Vill du veta mer om ”The Red Book”? Lyssna på Doctor Daves intervju med Nancy Furlotti (på engelska).

I  ”Statistiskt språk eller processpråk” ges två exempel på hur vi kan uttrycka våra önskningar i situationen när våra viljor krockar med andras: den ena parten vill städa (A) medan den andra vill ligga i soffan (B). Så här kan dialogen gå (den färgmarkerade textbiten är tagen ur boken):

”Du är lat och oansvarig”.

”Men jag vilar ju bara”.

”Ja men du får ju ta ditt ansvar och hjälpa till du med.”

”Jag är ju fri att vila om jag vill”.

Det är lätt att våra tolkningar och analyser blir självuppfyllande profetior om vi kommunicerar dem med någon vi vill påverka. Med hjälp av NVC kanske väljer vi att uttrycka oss så här om vi framförallt vill ha kontakt men också vill använda vår möjlighet att påverka.

”När jag ser att du ligger på soffan och resten av familjen städar blir jag rätt frustrerad. Jag vill att vi alla hjälps åt och undrar hur det kommer sig att du ligger där?

”Jag är bara så oerhört trött. Har inte sovit ordentligt på hela veckan.”

”Jag förstår att du är trött. Samtidigt vill jag också ha hjälp så jag undrar om du vill ta på dig att städa köket innan klockan sex eftersom vi får gäster vid åtta”?

(Larsson, Liv (2008) ”Skapa möten & kontakt genom medling. Att agera tredje part med Nonviolent Communication”, s. 80)

Min första reaktion när jag läste exemplet var empatin till B, ”Spring, människa! Gästerna kommer inte förrän halvåtta, du hinner att lämna landet innan midnatts mörker och din partners vilja slukar dig!”

Jag har flera frågor runt situationen och det sätt den NVC-pålästa parten valde att kommunicera på i andra delen av exemplet.

Kan vi utläsa från As respons att hon verkligen fick kontakt med B?

Bs kommunicerar att hon är ”oerhört trött” och ”inte sovit ordentligt på hela veckan”. As respons på detta är ”jag förstår”. I ett av  tidigare kapitlen tar författaren upp nackdelarna med att säga eller att någon annan säger till oss ”förlåt” utan att vi/de egentligen menar det. Här ifrågasätter jag starkt att A verkligen menar det när hon säger ”jag förstår”. För mig låter det mer som A säger ”jag förstår” och menar ”Jag hör vad du säger (men struntar i det eftersom gästerna kommer vid halvåtta och städas ska det göras så upp med dig!)” Varför köper jag inte As ”förståelse” ? Därför att det sätt hon svarar på Bs förklaring tar ingen hänsyn till det B har sagt. Vart tog biten om att försöka förstå den andras behov vägen? Ska processen med hjälp av processpråk styras åt det håll vi vill bara vi inleder det med ”Jag förstår” eller ”Jag hör vad du säger?”

Ordet ”påverka” i detta fall ser jag som en omskrivning för ”manipulera”. På-verka. A är verkligen på B och verkar för att B skulle göra som A vill avsett Bs egna vilja och omständigheterna. Jag tvivlar på att den slags kommunikationen är en bra grund för en långvarig relation mellan jämlika. A må höra Bs ord men inte lyssna på innebörden och på Bs behov och därför kan inte heller förstå. Den A verkar ha fått kontakt med är rösten i hennes huvud som påminner”Gästerna kommer halvåtta! Gästerna kommer halvåtta”!

En av grundstenarna i NVC är antagandet att människor vill bidra till andra om de upplever att det är frivilligt. Vi ska alltså försöka i första hand påverka deras upplevelse, om vi vill att de ställer upp på att tillfredsställa våra behov. Hm…I exemplet på kommunikationen ovanför ser jag inte att B, även om denna väljer göra det A vill att hon gör, ska göra det frivilligt men jag vet inte förstås hur samtalet utvecklas.  Det är As vilja som styr och hon använder språket och logiken till hjälp (gästerna kommer, det ska städas och alla ska hjälpas åt, därför ska du vara med också även om du inte mår så bra). Biten om att lyssna till andras behov saknas i dialogen totalt. Det svåra med situationen som jag ser det är inte att A och B vill olika sak utan att A i detta fall vill påverka men inte låta sig påverkas. Hon skickar ut (vilja uttryckt i ord) men tar inte släpper in något.

Låt oss säga A skulle ha hört Bs behov att vila efter en dålig natt. NVCs utgångspunkt är att allt människor gör gör de för att försöka tillgodose sina behov. Här har vi två individer med olika behov som ska komma överens om något. De situationer i vilka modellen används får mig misstänka att det finns en fortsättning på detta antagande som inte står i någon av böckerna om NVC men som är ganska avgörande i sammanhanget: att andra människor kan eller till och med ska tillfredsställa våra inre behov (främst psykologiska behov när vi pratar om vuxna människor). Det är ett ganska starkt antagande som jag inte vill skriva under. Därför tycker jag att innan A ska uttrycka sin vilja på ett klart och tydligt sätt, ska hon ta en närmare titt på sina behov och varifrån de kommer (vilka behov försöker hon att tillfredsställa när hon försöker få sin partner hjälpa henne på det sätt hon vill när han är trött? varför är det så viktigt med städning just nu?) och fundera på hur hon kan få de tillfredsställda utan att förvänta sig att någon annan ställer upp. Alltså gå djupare än ”Det är viktigt för mig att lägenheten är välstädad när gästerna kommer” (Ja, jag hör det. Hur kommer det sig? Vilken behov ligger bakom det? Vad handlar det om egentligen?)  Läs mer om det i mitt inlägg ”If it’s not about them pants, what is it about?”, där jag också citerar Lao Tzus Tao Te Ching

If you don’t realize the source,

you stumble in confusion and sorrow

Till slut:

För mig förefaller det som omöjligt att agera utifrån två viljor (som det uttrycks i boken) på en gång – att få kontakt med den andra människan och att försöka påverka henne. Om kontakten finns, är vi inte längre intresserade av att på-verka. Vi ser inte resultatet, målet som det viktigaste och kan hamna på ett helt annat ställe än där vi trodde från början. (Kanske ger A sin partner en chans att vila medan hon städar om det nu är så viktigt för henne med städning, lägger sig i soffan bredvid och myser med B, etc). Vi är öppna för andra vägar. Kanske uttrycker termen ”compassionate communication” (medkännande kommunikation?) bättre den principen jag är ute efter?

Vem vet, om ett par decennier kan vi kanske lära oss även det: bli mera kreativa och roliga genom målinriktad träning.

Resources:

Interview with Dan Ariely on Shrinkrap radio podcast

Dan Ariely’s talk at TED

]]> http://ihuvudetpaencoach.wordpress.com/2010/09/07/hogre-beloning-leder-till-okad-prestation-eller/feed/ 2 thesleeplesscoach http://ihuvudetpaencoach.wordpress.com/2010/07/28/om-ondskan/ http://ihuvudetpaencoach.wordpress.com/2010/07/28/om-ondskan/#comments Wed, 28 Jul 2010 07:30:43 +0000 Irisha Mooi Almgren http://ihuvudetpaencoach.wordpress.com/?p=1030 ]]> Igår såg jag Michael Hanekes film ”Det vita bandet” (Das Weisse Band) om de otäcka händelser som skedde i en nordtysk by strax före första världskriget. Hur kunde någon av sina egna begå de horribla handlingarna? Gränsen mellan godhet och ondskan är obehagligt suddig i filmen.

I säsongens sista avsnitt av Babel reflekterade skribent och etikforskare Ann Heberlein om förklaringar bakom ondskan. Ann har nyligen kommit ut med En liten bok om ondska där hon tog upp de svåra frågorna om ondskan som till exempel Vad driver oss människor till de mest horribla handlingar? Hon menar att ondskan inte alls är obegriplig och har sitt ursprung i ojämlikhet och utsatthet.

Jag gillade med Ann Heberleins uttlägg var att hon inte accepterade det rådande i samhället antagande att det är individen själv som är ond och bär ansvaret för sina onda handlingar. Vi kan väl inte göra något åt det förutom att ta avstånd och fördöma.  Det jag är förvånad över är att redan tidigt i intervjun börjar Ann och Daniel prata om…. just ja,  onda människor. Men var det inte det Ann var skeptisk mot från början? ”Finns det onda människor?”, frågar programledaren. ”Ytters, ytterst få”, svarar Ann H något tvekande. ”Det finns ett litet antal människor som skulle kunna betecknas som onda”. Ja, för att i fallet Fritzl kan de olika teorierna inte förklara hans ”icke-mänskliga” beteende (dålig uppväxt eller vad man nu tittar på). Ett mycket märkligt tänkande från en intelligent och tänkande person, Ann Heberlein: kan vi inte förklara det med hjälp av de existerande teorierna, då är han väl en ond människa ändå.

Å andra sidan inser jag att det är oundvikligt när vi försöker förklara en annans persons handlingar utifrån våra egna föreställningar om världen.I Hanekes film får vi inte ett entydigt svar på frågan vem begick de onda handlingarna mot sina medmänniskor inklusive barn. Däremot får vi snart en teori och hela filmen förstärker den samt ger oss möjligheten att se hur det onda i barnen växte fram ur deras förtryck och rädslan. Ja, riktigt så tydligt verkar det inte vara i fallet med Fritzl. Inte vad vi det i alla fall.

Så fort man sätter en etikett på någon som en ond eller en god människa, har man låst sig i ett visst fack som utesluter alla andra förklaringar eller perspektiv: är en människa ond, är hon inte god så klart. Som när en patient i psykvården får en diagnos, oftast förklaras allt dennes beteende utifrån diagnosen och därmed bara bekräftar den. Det är då i princip omöjligt för en patient att bli av med diagnosen.

Har vi identifierad någon som en ond människa, är vi inte riktigt motiverade märka det goda i henne. På samma sätt, är någon en god människa, ser vi inte det onda hos henne. Varför? Kanske för att det är skrämmande och betyder att det inte finns goda eller onda människor, det finns det goda och det onda i människor. Men hur kan vi förklara de horribla handlingarna då?

Eftersom jag inte läst boken än (den är under inköp på vårt Stadsbibliotek och visst köar jag på den) vet jag inte om Ann Heberlein har hört talas om och nämner i boken Personal Construct Psychology (PCP). Inom PCP försöker man förstå den andra personens handlingar utifrån hur personen konstruerar världen, utan att döma eller bedöma det. Man ifrågasätter inte den andra personens världsmodell och försöker inte tvinga på sin egen (”Så här tror jag du ser världen”) utan accepterar det man hör som sanning (för den person det är ju det) oavsett hur orimligt eller konstigt det låter för en. Kortfattad handlar det om att se världen genom andra personens ögon, även om personen är Josef Fritzl eller den brittiske seriemördare Ian Brady som förresten själv intervjuade och skrev en bok om andra seriemördare. David Winter som mötte Brady för att själv testa PCP och kanske upptäcka det goda i den onde Brady, utsattes för kritik för det. För visst är det skrämmande att inse att de människornas värld är ganska rimlig den med, att de har en sammanhängande världsbild?

Om jag ska vara ärlig, blev jag lite mindre sugen att läsa Heberleins bok efter denna intervju: det som hon inte kan förklara, sätter hon samma gamla etiketten på, även om med en viss reservation. Varför inte bra säga att vi inte vet? För som hon nämde tidigare det inte finns någon bot mot ondskan (Gandhi kanske skulle säga annat?) men mot ovetande finns det en bra bot – nyfikenhet. Vi kan inte ge upp våra försök att förstå våra medmänniskor som vi har svårt och är rädda att förstå bara för att tidigare försök inte hjälpte mycket. Kanske borde vi byta perspektivet som PCP gör? Att förstå är väl inte samma sak som att hålla med om, eller hur? Till slut undrar jag: var skulle programledaren Daniel och Ann H placera sig själv? För om frågan om onda och goda människor är relevant, borde ju de tillhöra en av de grupperna. Vilken?

Vad lär vi oss om oss själva när vi sätter ett monster-etikett på andra om inte att undertrycka egna långt ifrån alltid goda tankar eller drifter?

Är du nyfiken på PCP och på vilket sätt det skiljer sig från exempelvis KBT, hör intervju med bl a David Winter i All In the Mind eller läs hela intervjun under samma länk.

Bonus:

Call Me by My True Names

by Thich Nhat Hahn

Förra vecka skulle jag sälja min favorit möbel – Fatboy Original sittsäck- på Blocket, skrev annonsen och snart började få mail feller SMS från olika människor med i princip samma  innehåll, ”Kan hämta den på fredag för 650:- .” Priset var satt till 900:- (under halvapriset jämfört med vad de skulle betala i butiken). Min Fatboyär i kanonform och knappt använd. När jag svarade något irriterat att de kunde köpa en kopia för de pengarna medan jag sålde original blev svaret, ”Man man kan ju alltid försöka”. Och en som allting skulle vara lugnt nu.

Vad är problemet, undrar du?

Från mitt liv i Uzbekistan är jag mer än bekant med hur man kan pruta på marknaden. Det handlar mer om den personliga interaktionen mellan köparen och säljaren än själva transaktionen och är en kul spel de emellan. Det är nästan roligare att pruta än att köpa. Ibland prutar man ner varan bara lite men är glad ändå eftersom alla fick vad de ville och dessutom etablerade en mänsklig kontakt och hade kul tillsammans.

När svenskarna prutar på detta opersonliga sätt via mess eller ett mail samt går ner i priset från 900:- till 650:- vid första kontakten känner jag mig mest förbannad. Det känns mer som ett hur-dum/desperat-är-du test som jag inte alls är med på att delta i och vill inte heller lägga tid och pengar för att messa fram och tillbaka om saken.

I detta land där så mycket är uppbyggd på solidaritetsprincipen ser jag alldeles för ofta tecken på att folk egentligen inte är så solidariska och tycker att de minsann är bättre än andra. Däremot är de fega att erkänna det rakt. Nu har ju ci Internet till hjälp. Skulle samma tjej säga den saken till mig om hon tittade mig i ögonen? Jag tvivlar starkt på det.

Här skulle jag vilja berätta om en fattig student från det så kallade u-land som skulle hyra ett rum hos min bekant. Min bekant föreslog priset och hon accepterade. När hon kom till Uppsala, insisterade hon att hon skulle betala 20 euro mer eftersom andra rum hon hade tittat på kostade 20 euro mer och det var det hon hade räknat med från början. Här snackar vi solidaritet.

Är det så viktigt att allting ska vara så himla effektivt och snabbt? Vad sparar vi tid för? För att snabbt köpa en ny grej, bruka den ett tag, sälja vidare och köpa en ny? Hur kommer det sig då att vi är ett av världens mest isolerade folk? Kanske för att i vår jakt på effektivitet sparar vi tid på det som ger oss mest och det som vi har brist på i samhället -  mänsklig interaktion och värme som skapas när vi inleder ett möte med en annan människa? Det går att uppleva det även när man säljer/köper saker. Att inleda kommunikationen med ”Du, jag vill veta om jag kan lura dig att förlora pengar på den här interaktionen” känns som ett korkat sätt att börja.

Vad händer om jag skiftar perspektivet och byter ut jag-ska-göra-tänk mot jag-får-göra? När jag först hörde det från en annan person satte jag mig ner och skrev en lista (älskar listor!) över de saker jag fick göra den dagen: jag fick faktiskt söka jobb, fick ringa några samtal och prata med medmänniskor som hade som jobb att hjälpa mig, fick gå ut med skräp, ta en cykeltur till skogen och även jogga där … Jag skulle göra så mycket och plötsligt kände jag tacksamheten strömma genom mig fast ingen av de sakerna verkade vara särskilt spännande från början. Det magiska är att jag inte behövde sitta och krysta tacksamhet ur mig utan så fort jag började skriva eller säga JAG FÅR, kom tacksamheten av sig själv som en känsla av värme och behag i kroppen. Va? Det här är ju farligt. Jag kan ju faktiskt vilja gå ut med skräpet eller skriva en jobbansökan som det vore en stor gåva.

En annan sak: när jag säger JAG FÅR göra något, lägger jag märke inte bara till själva aktiviteten utan även till andra resurser jag har som tillåter mig att utöva den och även till själva upplevelsen. Och det är väl upplevelsen vi är ute efter vad än vi gör eller skaffar oss, eller hur? Till exempel, när jag får göra yoga inser jag snabbt att jag får möjlighet en timme eller mera fritid att sköta min kropp/själ tillsammans med andra kursdeltagare och en erfaren lärare (jag känner många människor runt om i världen som inte har den möjligheten), jag får använda min fantastiska ekologiska och färgglada yogamatta. (Jag tänkte faktiskt inte så om min yogamatta sedan jag köpt den.) You get the picture.

Framför allt får jag uppleva att kroppen och sinnet möts i denna meditativa dans och känna energin cirkulera fritt i kroppen. Jag får uppleva kroppslig och själslig extas, känna mig levande på cellnivån!  Ja, bara jag börjar minnas det kommer motivationen tillbaka.

Det funkar lika bra för när jag ska göra något mindre spännande som jag inte ser fram emot. Jag får göra det!

Pröva det du med. Först gör en lista över de saker du behöver göra idag. Stanna och känn efter: hur känns det i kroppen när du skriver ner dem? Börjar hjärtat slå fortare redan nu? Känner du några spänningar i kroppen? Var?

Vänd på bladet och skriv ner samma saker men byt ut behöver eller ska mot får. Stanna och känn efter: hur känns det i kroppen nu? Känner du plötsligt mer energi

Vad är det du får göra idag?

Bonus: läs Rick Hanson’s korta artikel 7 Factors of Joy om hur vi kan kompensera för vår hjärnans naturliga benägenhet att fastna på de negativa erfarenheterna och får mera glädje av varje ögonblick.

Till slut blev jag nyfiken på mitt motstånd. Det var ungefär som om jag skulle boka äta min favoritglass under en bestämd tid i sällskap med andra glada glassnjutare och sedan inte vilja gå dit. Hallå! Då pratar vi allvar! Efter en hel del grubblande och iakttagande kom jag fram till flera slutsatser som jag hoppades kunde hjälpa mig .

Måsten är mycket avtändande. Så fort jag börjar se yoga som ett pass (koncept) förvandlas det till ännu ett åtagande som jag ska fullfölja.

Struktur => Trygghet => Tråkighet

Ja, och det gäller tydligen inte bara sex. Som en liten bonus: Har du läst Mating in Captivity av Esther Perel? Om du inte har tid för det, lyssna på intervju med henne om denna bok här eller läs den här.

En av frågorna Esther Perel försökte svara på i boken var

Kan vi attraheras av det vi redan har?

Om du titta på ditt liv och dina relationer, vad blir ditt svar?

Så vad göra när jag vet att yoga är något jag vill göra men lyckas förtränga det just när jag vet att jag är på väg att göra det och ser det istället som ett av måsten? I nästa inlägg skriver jag om de knep som fungerar för mig.

Men å andra sidan behövde vi börja någonstans, eller hur? Jag insåg snart att medan jag höll på att tänka för mycket kring det, kunde hon ta över helt så vi slöt ett avtal: vi får turas om helt enkelt. Det spelar ingen roll hur stort eller litet saken är och den andra får göra sitt bästa för att inte sabotera den.

Jag skrev ner frågan ”Om du inte skulle misslyckas, vad skulle du göra?” och några svar som dök upp i huvudet. En av svaren var ”Göra konst som skulle beröra människor”. Eftersom det var min tur, satte jag igång direkt. Jag plockade fram ett tiotal skivor jag lånade av en vän dagen innan, öppnade fönstret och spenderade resten av dagen i min improviserade ateljé lekande med en design för flera collage/målningar som jag hade tänkt på i månader.  Hållet i min proboscis glömdes helt och hållet. Mitt alter ego var uttråkad och somnade direkt.

”Ikväll”, underrättade mitt alter ego mig imorse, ”ska jag på polyfika”. Träffa människor som inte köper monogami-konceptet. ”Det gör väl inte du heller, om du ska vara uppriktig?”, ställde hon mig mot väggen. ”Mingla, skaffa flera vänner eller även vad det nu för tiden heter?…” Ja, vart ska detta leda?